Världsordningen och global utveckling är under mycket snabb förändring idag med många nya aktörer på plats. Maktbalansen mellan stater förändras snabbt och många nya utmaningar måste mötas med omfattande och gemensamma åtgärder. Detta kan med fördel ske i form av dialog mellan och inom stater och kräver mycken kompetens både i sakfrågor och i hur man bygger goda relationer med varandra. I den här texten studeras hur vi historiskt har försökt att bygga upp en svensk kompetens och resursbas för att kunna hantera dessa frågor och sedan var vi står idag och hur vi skall gå vidare i framtiden.
Som en del av biståndets framväxt under första hälften av 1960-talet blev frågan om att bygga kapacitet och kompetens i de fattiga länderna en del av dagordningen. Efterfrågan på motsvarande kompetens ökade också i Sverige med takt av den snabba ökningen av biståndet. Olika åtgärdspaket togs fram för att öka kompetensen inom olika områden av det svenska samhället såsom stats och kommunal förvaltning, akademin, näringslivet, konsultbranschen och det civila samhället. Detta kompletterades av en folkbildningsinsats som tidvis fick stor genomslagskraft i samhället,
Med tiden har utvecklingsländerna själva byggt upp en allt starkare egen resursbas. I Sverige har samtidigt olika regelverk försvårat kompetensutvecklingen inom landet och andra frågor blivit alltmer viktiga. Vi beskriver nedan hur verkligheten förändrats och sedan hur detta påverkat uppbyggnaden av den svenska resursbasen alltmer negativt. Vi ger exempel från några av de många program som byggts upp under åren för att stärka den svenska resursbasen och hur dessa erhållit allt mindre, eller inga, resurser. Detta har lett till att framgångsrika program lagts ned. Om inget krafttag tas för att ändra denna trend ser vi en allt mer försvagad svensk resursbas för att möta de stora existentiella behov vi står inför i framtiden.